Sabla unge!

Jag kan skryta med att jag under mitt 32-åriga liv aldrig har svurit. Det är inte så att jag bestämt mig för det, utan svordomar har helt enkelt inte trivts i min mun. Jag har provat att säga några ord, men det låter helt sjukt när jag säger dem. När andra säger samma ord kan det låta riktigt effektfullt. Istället har jag brukat den tjusiga låtsassvordomen "sablar", ett kanske inte lika effektfullt ord. Jämför så får ni höra: "Hörrudu, din jävla idiot!" kontra "Hörrudu din sabla idiot!". Min "svordom" låter som ett skämt. Ändå kan jag inte göra mig kvitt den.

Peter svär desto mer flitigt (med riktiga svordomar), även om inte heller han är någon direkt racersvärare. Noel har som tur är aldrig snappat upp någon svordom, förrän nu. Och vilken tror ni han har valt att snappa upp? Jo, SABLAR såklart. Betyder detta att han kommer att gå i sin mors fotspår genom livet? "Sabla mamma!", och "Sabla pappa!" har han yttrat idag. That´s my son!


Nu ska jag förklara min hårda rubrik. Jag känner mig hyfsat nöjd med min viktnedgång hittills, efter förlossning och graviditet. 3 kg kvar till inskrivningsvikten (vid det tillfället hade jag i och för sig redan gått upp några kg). Idag fick Noel mig att inse fakta. Vi satt i soffan, han och jag. Rätt som det var tog han min hand, la den på min mage och sa "Mamma, känn så tjock du är".

Sabla unge!

Idag har vi för övrigt haft fikabesök från storstaden i väst. Nej, jag tänker inte på min hemstad Bollebygd, utan Göteborg. Det var min barndomsvän Hanna med sambo Niklas och den lilla bebisen i magen som förgyllde vår eftermiddag.


Trevlig söndagkväll på er!